Mitt okvalificerade tips är att Sjöstedt väljs till ensam partiledare. Hans sticker ut som den retoriskt skickligaste kandidaten och partiet skulle inte ha någonting att vinna på ytterligare en person – som troligtvis skulle få en undanskymd och tämligen otacksam roll bakom Sjöstedt.

Jonas Sjöstedt har varit duktig på att odla en pragmatisk image. Han står förvisso, naturligen, en bra bit ut på vänsterkanten men osar inte av samma förakt gentemot ”borgarna”, ”kapitalet” och ”högern” som Lars Ohly ständigt gjort under sina år som partiledare. Där Ohly har framstått som en rigid agitator har Sjöstedt möjlighet att presentera sig som mjukare – även om de i grund och botten resonerar väldigt lika. Sjöstedt har exempelvis varit med i ett kommunistparti i USA – med ett uttalat mål om att förstatliga hela näringslivet.

Så även om Sjöstedt kan dra nytta av sin mer verklighetsförankrade framtoning så har han en stor utmaning i att övertyga väljarna, inte minst i storstäderna, om att Vänsterpartiet är ett reellt och ansvarsfullt alternativ för den som inte vill se hela att hela samhället omkullkastas. Moderaternas framgångar har i mångt och mycket hängt på genuina omprövningar – där stödet för den offentligt finansierade välfärden och sociala skyddsnäten förankrats i organisationen. Samtidigt har antalet partiföreträdare som helst skulle se att alla skatter, mer eller mindre, sjönk till noll blivit allt färre – vilket vunnit väljarnas gunst.

Vänsterpartiet har ännu inte visat någon liknande förändringsbenägenhet. Fortfarande ger många vänsterpartister intrycket av att prioritera ideologiska besvärjelser framför den faktiska verkligheten. Det viktiga är inte kvaliteten i skolan och äldreomsorgen – utan att huvudmannen är en kommun. Det viktiga är inte att alla arbetstagare får bättre ekonomi – utan att direktörernas avgångsvederlag blir lägre. Plakatpolitik som inte fungerar i en tid där människor uppskattar valfrihet och bryr sig mer om den egna levnadsstandarden än chefens.

Jonas Sjöstedt har, givet att han väljs, ett ordentligt projekt att bita i. Vänsterpartiet måste bli realistiskt, visa kompromissvilja och kunna attrahera väljare i storstadsregionerna. Sjöstedts uttalande om att ”det är ett straff att bo i Stockholm” lär inte underlätta den saken. Inte mig emot bör väl tilläggas…

Bloggar: Jonas Sjöstedt och Martin Moberg och Mikael Persson

SvD Näringsliv tecknar idag ett långt porträtt av finansminister Anders Borg. I reportaget framställs han som en synnerligen respekterad och omtyckt minister – som åtnjuter stort förtroende även utanför Sveriges gränser. Såväl egna bundsförvanter som meningsmotståndare vittnar om att Borg besitter en stor kompetens och ett oerhört kunnande, som bottnar i kopiösa mängder läsning varje dag. Som moderat är det svårt att inte känna förtjusning över att Anders Borg, även utanför kretsen av inbördes beundrare, väcker sådan entusiasm. Att han har avigsidor i form av ett hett temperament och en benägenhet att innanför skål och vägg inkompetensförklara motståndare, det kan jag leva med.

I Aftonbladet berättar ett folkpartistiskt kommunalråd om en motion till partiets landsmöte – som syftar till att implementera den så kallat ”perfekta talraden” i den svenska matematiken. Istället för att säga elva så är det tioett som ska gälla om Marcus Claesson får bestämma. Han hyser dock inga förhoppningar om att förslaget ska vinna bifall…

På Dagens Nyheters debattplats går den politiska chefredaktören Peter Wolodarski hårt åt Håkan Juholt. Wolodarski pekar på att det Socialdemokraterna efterfrågade i samband med ledarskiftet var långsiktighet, stabilitet och lite frid och fröjd. Istället har de fått oklarheter, budgetschabbel och nu senast en präktig hyresskandal. En inte alltför angenäm situation som Peter Wolodarski benar i med sedvanlig skärpa och språklig finess!

Även om det finns mycket att anmärka på under Juholts första tid i den politiska hetluften så tror jag inte att det senast klavertrampet, med dryga 160 000 kronor i felaktigt utbetald hyra, har någonting att göra med att Juholt medvetet tillskansat sig pengar som han inte har rätt till. Troligare är att det handlar om ren och skär försumlighet – om än pikant sådan. Självklart bör man kunna lista ut med lillfingret att riksdagen inte är obligerad att täcka sambons hyreskostnader, men jag har samtidigt svårt att hur Juholt skulle våga sig på en kolossalt onödig risk – med tanke på vad som står på spel. Om tre år är det inte osannolikt att han regerar det här landet som statsminister och att han med den vetskapen skulle mygla till sig några futtiga tusenlappar i månaden känns inte realistiskt. Det inträffade är emellertid beklagligt och det kommer med all säkerhet att spä på det redan blomstrande politikerföraktet.

Mer allvarligt, enligt mig, än Juholts bostadsschabbel är att såväl hans eget parti som Vänsterpartiet valt att hoppa av en av årets mest publika debatter – den som Agenda traditionsenligt anordnar i samband med budgetredovisningarna. Detta gör de med förevändningen att oppositionen ska klumpas ihop i studion och stå på en sida, medan Alliansen huserar i andra änden. Anledningen till detta är enkel. Alliansen har presenterat en samlad budgetproposition och bland oppositionen föreligger flera olika förslag, varför det är logiskt att Alliansen står tillsammans mitt emot oppositionen. Det har ingenting att göra med konstellationer, samarbeten och block. Ohly och Juholt har dock inte fattat galoppen och vägrar att ställa sig inom armlängds avstånd ifrån Jimme Åkesson, även fast SVT i början av programmet har lovat att poängtera att placeringen inte har något med partiöverskridande sympatier att göra.

Det är svårt att inte hålla med statsvetaren Jenny Madestam om att detta är kvalificerade mellanstadiefasoner. SVT:s debatter lockar många tittare (som inte sitter klistrade framför interpellationsdebatterna i riksdagen) och det är ett utomordentligt tillfälle att tydliggöra alternativen i svensk politik. Att då avstå för att man tvingas stå på samma sida som en meningsmotståndare är i bästa fall skrattretande, i värsta fall skrämmande. För att människor ska förstå politik så krävs det att våra makthavare framträder i lättillgängliga forum. Ur mitt perspektiv avspeglar Ohlys och Juholts ett barnsligt förakt gentemot de som faktiskt vill få reda på vad som försiggår, utan att behöva sjukskriva sig och titta på SVT-Forums förmiddagssändningar. Jag vågar dessutom påstå att jag hade varit av exakt samma mening om Reinfeldt eller någon av Alliansens övriga partiledare agerat på samma sätt, så det så.

Bloggar: Peace, Love and Capitalism och Röda Malmö och Tokmoderaten och Kent Persson

Samma mönster går nu att skönja när partiet presenterat sin skuggbudget. Förra veckan utbröt det ramaskri över förslaget i det socialdemokratiska riksdagslägret och gruppledare Carina Moberg skrev i ett internmejl att budgeten vare sig höll måttet till ”form eller innehåll”. Ganska graverande för att komma ifrån en av de verkliga höjdarna i sossegarnityret kan man tycka. Dock inte för Håkan Juholt som konsekvent avfärdade alla påståenden om osämja och menade på att själva avsikten var att presentera en rörig budget som ingen i den egna organisationen skulle gilla, för att på så vis ”bjuda in till diskussion”. Ungefär lika troligt som att Carolina Gynning får motta årets nobelpris i litteratur…

Oaktat alla turer fram och tillbaka så har det största oppositionspartiet nu lagt fram sitt förslag. Pensionärerna ska få en hundralapp mer i månaden, lite pengar tillskjuts sjukförsäkringen och det avsätts större anslag till högskolan. Tre poster som jag inte har särskilt mycket att invända emot. Pensionärerna förtjänar ett tillskott och sjukförsäkringen behöver stärkas upp, även om jag inte för en sekund skriver under på kvällstidningarnas och vänsterkantens populistiska klagorop om det ”nya kalla Sverige”.

När man börjar titta på intäktssidan är det desto svårare att sympatisera med Juholt och Waidelichs ekonomiska planer. Bland annat ska den halverade arbetsgivaravgiften för ungdomar ska tas bort, skatten för höginkomsttagare höjas och RUT-avdraget begränsas till pensionärer och barnfamiljer. Tre rakt igenom dåliga förslag.

Det är kärvt att vara ung på arbetsmarknaden och den halverade avgiften är ett gott incitament för arbetsgivare att välja ungt och orutinerat framför äldre personer med mer erfarenhet. Om den moroten försvinner är det tveksamt om ungdomar i fortsättningen kommer kunna hävda sig i konkurrensen med äldre, som ofta har mer av arbetslivserfarenhet och förkunskaper. RUT-avdraget har kommit många till del och underlättat vardagspusslet, både för låg-, medel- och höginkomsttagare. Att begränsa möjligheten för skattereduktion till barnfamiljer och äldre är inte bara orättvist, det är direkt korkat. Pensionärerna är den grupp i Sverige som sitter på mest kapital och det ter sig märkligt att välbärgade 70-åringar ska få dra av på skatten för städning, medan ett ungt par som vill få hjälp med fönsterputsning inte ska ges samma möjlighet. Egendomligt och ogenomtänkt. Avslutningsvis är det dumdristigt att höja skatten för de med höga inkomster, då Sverige redan har världens högsta marginalskatter och dessutom är beroende av mycket kvalificerade tjänster (som ofta är högavlönade) för att kunna hävda oss mot andra nationer i framtiden.

Sammantaget är det inte särskilt mycket att höja på ögonbrynen åt i Socialdemokraternas skuggbudget. Pensionärerna ska blidkas med en liten slant och direktörerna få en smäll på fingrarna. Det brukar heta att regeringen blivit trött och idéfattig. Utan att ifrågasätta det så kan man enkelt konstatera att detsamma gäller oppositionen.

Bloggar: Thomas Böhlmark och Peter Andersson och Kent Persson

Hursomhelst. För att skapa god sämja och främja kollegialiteten under sin vistelse var kungen naturligtvis tvungen att dekorera den saudiske härskaren Abdullah med någon blänkande medalj – och vad passar då bättre än en hedersutmärkelse ifrån scoutrörelsen? Enligt uppgift ska den symbolisera ”enastående insatser” för den världsomspännande scoutorganisationen. Hur det går ihop med att Abdullah knappast lever spartanskt vildmarksliv i sitt överdådiga palats har ännu ingen lyckats utröna.

För att spara på ironierna och gå direkt till sakfrågan så är detta ytterligare ett flagrant bevis på att kungen saknar det goda omdöme som kan avkrävas en statschef. Ämbetet i sig är förvisso förkastligt ur demokratiskt avseende, men det skulle inte vara en lika stor knäckfråga om vår regent åtminstone kunde hålla sig med ett minimum av bondförnuft. Under förra årets kris, när de mer eller mindre trovärdiga historierna om gubbfester, kaffeflickor och otrohetsaffärer avlöste varandra, visade kungen att han är en milt uttryckt medioker kommunikatör. Hela hans livsgärning går ut på att klippa band, hålla politiskt korrekta tal och vara god vän med medierna – men när det brände till som värst stod Sveriges formellt högsta representant i världen och stammande fram obegripligheter om att han ”pratat med drottningen” och att det nu är dags att ”vända blad”.

Det borde ha fått folk att tänka till. Är det verkligen att rätt att ha en kung som i kniviga situationer knappt kan formulera en mening utan att snubbla på vartannat ord? Vore det inte för hans egen skull bättre om han fick dra sig tillbaka, sätta sprätt på en del av förmögenheten och leva ett behagligt pensionärsliv? Icke, kungens tafatta agerande väckte sympati och folkopinionen började helt plötsligt att vända till hovets fördel. Förståeligt i viss mån, det är aldrig roligt när någon, som trots allt verkar ganska hygglig, blir sårad.

Nu känns det dock som att måttet är på väg att rågas. Sveriges kung kan inte göra det till en återkommande tradition att dunka hänsynslösa diktatorer med medeltida åsikter i ryggen och göda deras svullna egon. Antingen skärper han sig ordentligt, eller så börjar det bli hög tid att räcka över den kungliga spiran till Victoria. Om vi nu nödvändigtvis ska hålla oss med något så förlegat som ett kungahus.

I Sverige har vi ett system där partiet går före de enskilda företrädarna. Även om man formellt är invald på personligt mandat så är det partierna, efter interna överläggningar, som bestämmer hur omröstningarna ska falla ut i kammaren. Privata initiativ, uppgörelser och utsvävningar undanbedes – det som beslutats tillsammans ska också efterlevas, annars fryses man ut. Personligen tycker jag att det borde lämnas större utrymme för eget tyckande i svensk politik. I USA kan en demokrat utan risk för repressalier rösta för ett republikanskt förslag, om han eller hon tror att det gynnar de egna väljarna. Hemma i Sverige är läget dock ett annat och så länge som det förhåller sig på det viset så är det omöjligt att vinna opinion som politisk vilde. Man är helt enkelt tvungen att ha sitt parti och dess resurser i ryggen – annars är inflytandet lika med noll. Mot bakgrund av det så är det inte bara oansvarigt att sitta kvar, det är ett hån gentemot skattebetalarna.

William Petzäll är med all säkerhet medveten om detta. Det vore bara naivt att tro att han sitter kvar i riksdagen för att kunna påverka i frågor som är angelägna för de egna väljarna. Ska man vara cynisk, och det ligger nära till hands, så väljer han att vara kvar för att det är en ekonomiskt lönsam och bekväm affär. Visst, han förlorar alla sina kompisar, men kan räkna med ett par saftiga miljoner in på kontot innan mandatperiodens slut. Att Petzäll erbjudit sig att lämna över riksdagsmandatet mot pengar ifrån SD styrker också att hans val är strikt privatekonomiskt. Varför hoppa av och söka jobb när framtiden är tryggad för åratal framåt? Frågan är berättigad men om Petzäll, med samvetet i behåll, ska kunna se sig själv i spegeln framöver så är det enda rätta att kliva åt sidan och överlåta uppdraget till någon som är villig att jobba för det som väljarna röstat på. Även om jag, och många med mig, i sak inte sörjer SD:s minskade inflytande det minsta.

Hursomhelst följer nedan det som fångat min uppmärksamhet lite extra i det digra mediebruset denna söndag.

Aftonbladets ledarsida är självskriven i de här sammanhangen. Idag är det Karin Pettersson som, även med sina rejäla mått mätt, är ordentligt arg. Arg för att människor inte inser vilken katastrofal politik som regeringen bedriver, arg för att journalistkåren kryper för kejsare Reinfeldt, arg för att Håkan Juholt inte blidkar massorna med sina fagra löften och arg för att Moderaterna i flertalet opinionsmätningar befäster sin ställning som landets största parti. Förmodligen bottnar lite av ilskan i frustration över att under valrörelsen ha ingått i Socialdemokraternas yttersta toppgarnityr som kommunikationschef. Vad det resulterade i vet vi ju ganska väl, så kanske är det förståeligt att Karin Pettersson vecka efter vecka fläskar på med ohämmat spott och spe mot borgerligheten, istället för att komma med framåtsyftande förslag till den egna vänsterfalangen. Men hållbart i längden? Knappast.

I Svenska Dagbladet återfinns ett långt reportage apropå svältkatastrofen på Afrikas Horn, som obönhörligen bereder ut sig. Miljontals människor riskerar att dö om inte hjälpinsatserna intensifieras. Reportaget är bra för att det behandlar frågan ur ett djupare perspektiv. Orsaken till svälten tillskrivs inte enbart torkan, utan en rad andra faktorer. Till syvende och sist är det inte bistånd som löser hungersnöden – utan strukturella förändringar med demokrati och en fungerande ekonomi. I Somalia och de andra drabbade länderna finns inte detta, vilket cementerar fattigdomen. Den rika delen av världen är definitivt skyldiga att bistå med akuta hjälpinsatser för att rädda människoliv men i framtiden är det helhetsgrepp som fodras för att utvecklingsländerna inte bara ska bli livegna som västvärlden klappar på huvudet för att lindra sitt dåliga samvete. (Reportaget finns att läsa i papperstidningen samt SvD:s nylanserade iPad-magasin Insikt).

I DN kan man läsa om den understundom uppblossande frågan om avgångna generaldirektörer och deras högavlönade icke-uppgifter på regeringskansliet, där de ofta hamnar efter att ha fått ”sparken” ifrån sina respektive myndigheter. Arbetsuppgifterna är ofta oklara men lönen intakt – ofta dryga 100 000 kronor i månaden. Denna elefantkyrkogård för samhällets offentliga elit är ett gott bevis på att politiker och myndighetschefer är precis lika duktiga på att tillskansa sig fördelar, med tvivelaktig moralisk grund, som vilken börsdirektör som helst. Skillnaden är bara att här rör det sig om skattebetalarnas pengar och inte medel som privat aktieägare ansvarar för. Då hamnar saken i en helt annan dager. Mitt förslag är enkelt: skriv strikta avtal som håller och låt sedan generaldirektörerna, när anställningstiden löpt ut, söka vanliga jobb precis som alla andra.

Andreas Cervenka på SvD Näringsliv är enligt mig Sveriges vassaste ekonomiskribent. Han är alltid vass, underfundig och fantastiskt slipad i sina reflektioner över finanskriser, börsfall och bolagsstrul. De pedagogiska metaforerna, ofta med en rejäl portion humor, haglar och gör komplexa samband och skeenden begripliga även för de som inte filar på en doktorsavhandling i makroekonomi. Idag skriver Andreas om den överhettade bostadsmarknaden och den blinda tron på att en lägenhets- eller villaaffär alltid genererar klirr i kassan vid försäljning. En tro som, när världsekonomin sviktar och belåningsgraden går upp, bryskt kan slås i spillror. Viktigt och läsvärt!

I samma tidning, fast i huvuddelen, breder skribenten Mikael Holmström ut sig apropå femtioårsdagen av Dag Hammarsköljds mystiska bortgång. Konspirationsteorierna kring flygkraschen i Kongo är många och nya vittnesuppgifter ger vid handen att planet skjutits ned och att bilder på Hammarsköljds döda kropp retuscherats i syfte att dölja skador som kan ha uppkommit vid ett angrepp mot flygplanet. Vare sig man fäster tilltro vid konspirationsteorier eller ej så är det ett diger och välskrivet reportage väl värt en genomläsning.

På Aftonbladets ledarsida går Katrin Kielos (trumvirvel!) till syrligt angrepp mot Moderaternas föreslagna idéprogram, samtidigt som hon raljerar kring Moderaternas brist på politisk kreativitet. Dessutom lyckas hon med konststycket slänga in en känga om att Moderaternas förlaga minsann var emot allmän rösträtt för närmare 100 år sedan. Suck… Men det är väl inte mer än begripligt att Aftonbladets ledarredaktion upplåter i princip allt spaltutrymme åt att kritisera ”högern” i en tid när socialdemokratin gjort sig till mästare på att lova, lova och lova – utan att någon gång konkretisera med siffror eller finansieringsplaner.

Slutligen rapporterar Sportbladet om det som vi nog alla med lite betänketid kan lista ut – det är ingen bra idé att reta upp en adrenalinstinn boxare med svällande muskler genom en skallning och sedan försöka be om förlåtelse. Det fick Victor Ortiz erfara när han sänkte garden efter en ojusthet för att, i sportsmannaanda, be om ursäkt, bara för att sekunden senare motta en stenhård högerkrok av motståndaren Floyd Mayweather och falla knockad till marken.

Bloggar: Kent Persson och Thomas Böhlmark och  Peter Andersson och Martin Moberg och Röda Malmö (som ger en koncis lektion i hur världen förbereder sig för den socialistiska revolutionen)

Även om politikerföraktet i mångt och mycket bottnar i överdrifter så finns det fog för kritik på sina håll. Inte minst vad gäller riksdagens storlek, som de senaste dagarna blivit föremål för diskussion. Sverige har, givet folkmängden, ett av världens största parlament. 349 ledamöter stiftar våra lagar och lejonparten av dem är, vågar jag påstå, totalt okända för den breda massan. De lyfter en frikostig lön på 56 000 kronor, har guldkort på SJ, fria taxiresor, gratis telefon, och tre månaders sommarlov. Förmåner som kan sticka i ögonen när det är osäkert vad de egentligen uträttar.

Jag är en tvättäkta politisk nörd. Dagligdags plöjer jag dagstidningar och tidskrifter för att hålla mig uppdaterad om vad som försiggår i maktens korridorer. Ändå kan jag inte räkna upp hälften av de riksdagsledamöter som företräder de olika partierna ifrån Örebro. Moderaterna kan jag givetvis men med sossarna är det desto klurigare – och de har fyra stycken. Självfallet kan man säga att det är mitt eget bekymmer – men jag tror att den gängse väljaren skulle ha mycket svårt att namnge sina lokala representanter i vårt högsta politiska organ.

Detta är ett problem som jag tror bidrar till politikers skamfilade rykte. Bättre än att fortsätta med en svällande riksdag som anonymiserar ledamöterna vore att banta organisationen rejält. Dra ner med 100 ledamöter och se till att alla får vettiga utskottsuppdrag som fodrar stora arbetsinsatser. Korta ned sommarlovet och tidigarelägg riksdagens öppnande. Höj lönen motsvarande minskningen av ledamöter om så krävs – det skulle sätta en press om att verkligen prestera och leverera resultat när de hungriga medierna flåsar i nacken.

Dessa förslag har förts fram av bland annat Thomas Bodström de senaste dagarna och jag har svårt att hitta invändningar. ”Det är roligt när vi är många”, som den moderata gruppledaren Anna Kinberg Batra använde som motargument håller inte när vi diskuterar trovärdigheten för Sveriges parlament. Liksom Håkan Juholts snack om att ”fler måste engagera sig politiskt”. Absolut, men det står inte i motsägelse till att effektivisera riksdagen och se till att de som arbetar där får den status de förtjänar.

För det är trots allt så att det finns massvis med kvalificerade och skickliga riksdagsledamöter. Tyvärr tenderar de att sammanblandas med de som mest ser ämbetet som ett sätt att kröna den politiska karriären. Det måste vi ändra på!

Mot bakgrund av det tycker jag det är viktigt att det allmänna bidrar i viss mån till att stärka idrottsföreningar och möjliggöra för alla, oberoende av familjeekonomi, att få sparka boll, hoppa häck eller plaska runt i bassängen. Politiker och kommuner har ett ansvar för att idrotten ska komma även de med små ekonomiska marginaler till del. Detta görs idag med föreningsbidrag som grundar sig på hur många medlemmar en klubb lockar till sig.

Vad politiker däremot inte bör ägna sig åt är att subventionera elitverksamheter som inte själva lyckas få ordning på sina balansräkningar. I Örebro ska kommunstyrelsen, där jag sitter som ersättare, behandla ett ärende där Örebro Hockey (som spelar i Allsvenskan) vill att kommunen skjuter till skattemedel dels för hyra av loger de närmaste fem åren, dels 620 000 kronor per år för hyra av en så kallad jumbotron (abnormt stor tv) som ska hänga i arenataket. Denna jumbotron ska kommunen bekosta, samtidigt som föreningen lyfter intäkter för annonser på skärmen…

Moderaterna har motsatt sig detta. Vi anser att det kan vara skäligt att betala hyran i förskott, om det krävs för att klubben ska vara redo för spel när säsongen nu drar igång. Vad som däremot aldrig kan vara acceptabelt är att allmänna medel ska avsättas för elektronik som enbart gagnar en förenings elitverksamhet, inte de barn och ungdomar som åtminstone jag sätter i främsta rummet. Därtill är det stötande i att i en tid av ekonomisk osäkerhet prioritera miljontals kronor för en tv på flera ton framför skola och omsorg. Lyckligtvis har även delar av majoriteten (S, C och KD) förstått detta, vilket borgar för ett godtagbart beslut. I annat fall har kommunstyrelsen i Örebro lagt sig platt för en förening som finner det bekvämare att äska skattepengar än att leta sponsorer och långsiktigt hållbar finansiering.

Bloggar: Kent Persson